Dag 20. Utseendet

Jag är inte speciellt utseendefixerad i normala fall, men jag kan inte låta bli att notera att jag ser yngre ut efter det att jag fick medicinen. Blodsprängningarna i ögonen försvann direkt och den lätt blåaktiga färgen under ögonen är nästan borta.

Andra saker jag noterat är att "gröten" i huvudet är helt borta och att jag hör annorlunda. Annorlunda är rätt ord, för jag har inte hört dåligt tidigare heller, men jag tycker att det är mer skärpa i hörseln. Min fru säger att jag inte är så frånvarande heller...

Jag har också mer energi för saker och ting. Idag har jag kört tre lass till soptippen och krattat tomten. Arbete som inte går så fort går utmärkt. Lekt med ungarna har jag hunnit med också.

Allt i allt har jag mer energi nu. Jag vare sig däckar eller häckar i soffan längre.

Dag 17. Lågfrekvens

Nu har jag ätit starkare dos av medicinen i ett par dagar och mår rätt bra. Eftersom doktorn gett någotlunda lugnande besked är jag också rätt lugn. Innan det händer något mer håller jag därför låg frekvens i bloggandet. Åtminstone till slutet av maj.

Ta hand om er så länge!

Dag 13. Ingen operation nu

På morgonen ringde min läkare. Remissvaret från i fredags var rätt positivt, så tills vidare kommer jag att gå på medicin (i högre dos än idag) och inte opereras. Nästa undersökning skjuts fram till slutet av maj, dvs. två månader.

Dag 12. Vad ska jag känna?

Jag har lite svårt att komma underfund med vad jag känner för allt det här. Borde jag vara chockad? Ta upp mitt liv till revision? Borde jag vara i kris?

Jag är inget av detta. Jag vill mest bara komma över de här månaderna så att jag kan komma vidare med mitt liv, antingen som opererad eller medicinerad. Möjligen är jag fortfarande "in denial"...

Samtidigt tänker jag mycket på defekten. Familj, vänner och kollegor är snart kardiologer hela bunten efter mina "föreläsningar" om vad jag läst. Och att blogga är väl också ett sätt att bearbeta situationen.

Om jag följer normala steg i hur man känner för en kris (och varför skulle jag inte göra det) så gissar jag att jag inte känner likadant om några dagar eller veckor. Då ska jag läsa mina tidigare poster igen, till exempel från idag.

Dag 11. Amatördiagnos

Nu när jag har ett namn på defekten är det lätt - för lätt - att googla om det. Patientforum är ok att läsa, men på nätet ligger ju också massor av information riktad till läkare och annan sjukvårdspersonal. Info till läkare riktar såklart in sig på de allra värsta exemplen och den gruppen hoppas jag verkligen att jag inte tillhör. När man ställer amatördiagnos baserat på info från nätet kan man ända upp i allt från att livet inte kommer att ändra sig nämnvärt till att det är 50% risk att man dör inom ett år (mortalitet är inget skoj ord...). Eftersom jag behärskar tre språk ordentligt så har jag dessutom hittat det värsta från flera länder. Det är bara att inse att jag måste begränsa googlandet för att inte utveckla hypokondri. Eller åtminstone hålla mig till patientforum.

Jag hoppas att jag istället snabbt får några riktiga svar från sjukvården. Svar som gäller mig. Informationsunderskott gör att man börjar söka svar på egen hand och de svaren tror jag aldrig kan bli korrekta.

Hur som helst, baserad på den totalt sätt ganska begränsade mängd information jag fått från sjukvården parad med mina egna, högst amatörmässiga, tolkningar av vad jag hittat på nätet, uppfattar jag läget ungefär så här.

Jag har ett rätt så stort1 läckage i aortaklaffen. Vänstra delen av hjärtat är förstorat, men jag vet inte i vilken grad. Eftersom jag uppvisar symptom är det sannolikt2 att jag kommer att opereras (open heart) och få en ny aortaklaff, antingen biologisk eller mekanisk. Aortainsufficiens kan leda till hjärtsvikt som är jättefarligt och jag har antydan till symptom på det, men jag tror inte att jag har hjärtsvikt. Troligen kommer jag att få äta blodförtunnande medicin resten av livet, åtminstone om jag får en mekanisk klaff. När den tuffa perioden är över kommer mitt liv att vara rätt så normalt3 och jag kommer inte att dö speciellt mycket i förtid.

1 Min läkare kallade det för "betydande läckage" och jag har jämfört min minnesbild av hur flödesbilderna från ultraljudet ser ut med flödesbilder på nätet av folk med stort läckage. Sjukt att ens försöka bedöma det själv...
2 Landstingens och socialstyrelsens rekommendationer till läkare är att överväga operation när patienten uppvisar symptom. Igen, varför läser jag detta...
3 Det som kommer att skilja mig från andra i samhället är att jag måste gå på frekventa läkarbesök och att jag inte får utsätta vare sig kroppen eller hjärnan för hård stress i framtiden.

Eftersom jag inte är läkare vet jag inte om min egen uppfattning är korrekt. Jag vill gärna ha lite besked snart. Jag har bestämt mig för att inte ta ut några negativa farhågor i förhand.

Dag 10. Positiv trötthet

Jag känner mig trött. Fast jag tror faktiskt inte det har med defekten eller medicinen i sig att göra utan snarare att jag nu har en anledning att tillåta mig själv att vara trött. Nu kan jag inte köra med gasen i botten hela tiden och aldrig slappna av utan att lyssna på kroppen. De senaste åren har jag upplevt det tydligaste tecknet av alla på att jag aldrig slappnar av, nämligen att jag blivit förkyld varje gång det blivit ett par dagar extra ledigt (jul, påsk, första dagarna på sommaren och så vidare). Mellan dessa lediga perioder har jag aldrig slappnad av, vare sig kvällar eller helger.

De senaste två veckorna har jag skitit i att köra för fullt. På jobbet har jag gjort det jag ska, men har medvetet hållit stressnivån nere. Jag har åkt hem i vettig tid och har inte jobbat på kvällarna. Jag har inte presterat märkbart mindre på jobbet för det... Hemma har min fru fått dra ett ännu tyngre lass än vanligt med pojkarna och allt annat.

Jag känner mig alltså trött. Men det är på något sätt en hälsosam - normal - trötthet. Och det känns samtidigt som att jag är på rätt väg. Som att jag blir normal om jag får sova några nätter som jag ska. Lovar gott. Kanske det kommer något gott ut av allt det här...

Dag 9. Aortainsufficiens

"Extern" ultraljudsundersökning på UMAS idag. Nu har jag ett namn på defekten - Aortainsufficiens. Nästa ultraljud blir eventuellt inifrån, men doktorn jag träffade kort idag sa att det eventuellt inte behövs om externa bilderna blir tillräckligt bra.

Hon som gjorde själva undersökningen (vet inte om hon var sjuksköterska eller vad hon var - hon presenterade sig inte) sa något om att "löken" är förstorad. Undra vad det är för något och vad det betyder.

Dag 7. Snart nästa undersökning

Tillbaka hemma efter två dagar i Oslo. Funkade fint att flyga trots att medicinen sänker blodtrycket. Medicien känns som värsta stress-antabusen och det märktes när jag höll i en två-dagars workshop för ledare från hela norden. Måste lugna ner mig.

Jag har fått tid för ultraljud på UMAS redan på fredag.