Dag 5. Mitt fel?

Jag funderar på varför det blev så här. Jag har jobbat hårt de sista åren och extremt hårt det senaste, med massor av resande. Dessutom har vi fått barn under tiden.

Läser man på nätet så ser man att förstorat hjärta kan skada klaffarna och då är det väl mitt eget fel och sättet jag behandlar min kropp, med 70-80 timmars arbete i veckan. Klaffel kan vara medfött också och då är det förstorade hjärtat istället ett resultat av defekten.

Läkaren gissade att det är medfött och det tror väl jag också. Men jag kan inte låta bli att fundera på om detta är mitt eget fel. Har sättet jag missbrukat min kropp orsakat, utlöst eller förvärrat problemet? Eller skulle det ha kommit ändå?

Tids nog lär jag väl få veta...

Dag 4. Luft!

Nu när jag äter medicin förstår jag att jag länge har haft svårt att andas - nu har jag något att jämföra med. Någon gång ibland, så där nån gång om dagen, har jag tidigare lyckats dra ett ordentligt andetag som skickat ut syre i kroppen, men nu är nästan varje andetag så. Såå skönt. Det är samma känsla som första gången jag klev ut från optikern med mina helt nya glasögon på näsan och kunde läsa skyltarna på andra sidan gatan. Nu är det bara hela kroppen det gäller... Andningen är lättare, ingen ömhet i vaderna, mindre ont i fötterna, ögonvitorna är faktiskt vita och inte röda.

Att jag gick till doktorn beror faktiskt på den där TV-serien som hjärtat som gått på SVT under vintern, där budskapet var att kvinnor söker för lite diffusa symtom men män kör på tills det smäller. Jag är envis, men jag vill inte att det smäller, så jag sökte... Att jag dessutom haft ömt i vänstra sidan av bröstkorgen de sista par veckorna bidrog också lite...

Läkaren säger att det är fel på den hjärtklaff som ska förhindra blod som pumpas ur vänstra förmaket att rinna tillbaka in i hjärtat. "Betydande läckage" sa han att jag har och beskrev det som att när kroppen behöver fem liter blod i minuten, så måste mitt hjärta pumpa sju liter. Två liter i minuten rinner tillbaka. Hjärtat har därför fått jobba hårdare än normalt och blivit förstorat på vänster sida (förstorat hjärta).
Suverän läkare! Han förklarade jättepedagogiskt vad han tittade på på ultraljudet och visade sedan på en modell av ett hjärta.

Nu ska jag på ultraljudsundersökning på UMAS, där man ska skicka ner en ultraljudssak i luftstrupen och checka hjärtat inifrån. Sen får jag antingen fortsätta med medicin eller också blir det operation. Det går väl några veckor innan jag hör något nu.

Det är lite blandade känslor. Lite chockartat förstås att få veta att man har en defekt i hjärtat, men det är så förbaskat skönt att kunna andas...

Fel på hjärtklaff

Jahaja, det var fel på hjärtat. 35 år är jag och har fel på hjärtat. Fick veta det i torsdags när jag var hos en hjärtspecialist som tittade på hjärtat med ultraljud. Jag fick medicin direkt och har nu ätit fyra halva tabletter (torsdag kväll, två på fredagen och en idag på morgonen). Jag mår redan mycket bättre och blodsprängningarna i ögonen har försvunnit. Jag kan andas igen!

Detta kanske blir en följetong och jag tänkte dela med mig av vad jag upplever. Fortsättning följer.